Hemland:
Malta (Storbritannien)
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Faraohund finns avbildad i egyptiska gravar från ca 2000 f Kr
och finns omtalad i skrifter med ännu äldre ursprung. Rasen
utvecklades på öarna Malta, Sicilien och Goza i Medelhavet och
genom denna isolering kom typen att bevaras och konsolideras.
Faraohunden är en hetsjakthund, som jagar med syn-, lukt- och
hörselsinnet. Gasell, hare och kanin var det vanligaste bytet,
men även andra villebråd jagades. På 1920-talet importerades
faraohund till England och på 1960-talet var den etablerad och
har sedan spritts till omvärlden. Faraohund är en snabbfotad,
elegant och trevlig familjehund.
HELHETSINTRYCK:
Faraohunden är en medelstor, ädel hund med torra, rena linjer,
elegant men ändå kraftfull. Den är en ivrig jägare och använder
såväl lukt- som synsinnet och i påfallande utsträckning sina
stora öron då den närmar sig villebråd. Den är livlig, intelligent,
vänlig, tillgiven och lekfull.
HUVUD:
Skallen skall vara lång, torr och väl utmejslad. Nospartiet
skall vara något längre än skallen och stopet obetydligt. Hjässan
och nosryggen skall vara parallella. Hela huvudet skall se ut
som en trubbig kil då man ser det uppifrån eller från sidan.
Nosspegeln skall alltid vara köttfärgad och harmoniera väl med
pälsfärgen.
ÖGON:
Ögonen skall vara ovala, måttligt djupliggande, bärnstensfärgade
och harmoniera väl med pälsfärgen. Uttrycket skall vara livligt
och intelligent.
ÖRON:
Öronen skall vara medelhögt ansatta och burna upprättstående
då hunden lystrar. De skall vara breda vid basen, mycket rörliga,
tunna och stora.
BETT:
Saxbett med kraftiga käkar och starka tänder. HALS: Halsen skall
vara lång, smal, torr, muskulös och lätt välvd.
KROPP:
Kroppen skall vara smidig med nästan rak rygglinje och aningen
sluttande kors. Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågarna
samt med väl välvda revben. Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.
Kroppens längd från bröstbensknappen till sittbensknölen skall
vara något större än mankhöjden.
FRAM- OCH BAKBEN:
Skuldrorna skall vara långa, starka och väl tillbakalagda. Frambenen
skall vara raka och parallella, armbågarna skall sluta väl mot
kroppen och mellanhänderna starka. Bakbenen skall vara starka
och muskulösa med normala vinklar i knä- och hasled och med
väl utvecklade underben. Bakbenen skall, sedda bakifrån vara
parallella.
TASSAR:
Tassarna skall vara starka, väl slutna och fasta samt vara riktade
framåt och försedda med kraftiga trampdynor. Sporrar får avlägsnas.
SVANS:
Svansen skall vara medelhögt ansatt, ganska tjock vid roten
och avsmalnande (som en piska) samt i viloläge nå strax nedanför
hasleden. Den skall bäras högt och uppåtböjd då hunden är i
rörelse. Svansen skall inte bäras mellan benen. Spiralformad
svans är inte önskvärt.
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara fria och flytande med huvudet ganska högt
buret. Hunden skall täcka mycket mark utan påtaglig ansträngning.
Ben och tassar skall föras fram i linje med kroppen. All tendens
att vrida tassarna utåt liksom höga frambensrörelser (s k hackneyrörelser)
är felaktigt.
PÄLS:
Kort och glänsande, varierande från fin och åtliggande till
ganska sträv, och utan fanor.
FÄRG:
Rödbrun (tan) eller mörkt rödbrun med vita tecken tillåtna enligt
följande: Vit svansspets (mycket önskvärt) Vitt på bröstet (s
k stjärna) Vitt på tårna. Smal, vit bläs längs ansiktets mittlinje.
Vita tecken på andra ställen än vad som angivits är inte önskvärda.
MANKHÖJD:
Hanhund idealhöjd 56 cm (56-63 cm)
Tik idealhöjd 53 cm (53-61 cm
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.
KC 1986
FCI 248b
SVENSKA KENNELKLUBBEN
1991-06-14 e.ä.
Svenska Faraohundklubbens kommentarer till standarden för
faraohund
Huvud:
Viktigt att hjässan är parallell med näsryggen. Huvudet skall
vara väl utmejslat, men inte snipigt.
Ögon:
Ögonfärgen mörknar långsamt fram till
ca 4 års ålder.
Öron:
Rörliga öron betonas. Viktigt är att hunden kan få upp sina
öron, men de behöver inte vara resta hela tiden. I korrekt upprest
tillstånd visar öronen mellan "tio i två" och "fem i ett". Öronens
toppar skall vara aningen rundade.
Bett:
Skall vara fulltandat.
Fram- och bakben:
Mellanhanden skall vara stark, men ej stel och spikrak utan
elastisk
och sviktande. Knävinkel skall vara måttlig, ca 110°.
Tassar:
Väl slutna, varken katt- eller hartass.
Svans:
Skall i rörelse vara en naturlig fortsättning på rygglinjen,
med en mjuk böj. Den får inte nudda ryggen och ej vara för högt
ansatt. I stående hålls svansen hängande. Inga fanor.
Päls:
Med ganska sträv päls avses aningen strävare än den riktigt
korta pälsen, men fortfarande rätt kort och utan fanor.
Pälsfärg:
Den röda färgen varierar från vetefärgat till mahogny. Röd ton
skall alltid finnas.
Mankhöjd:
Enligt uppfödare världen över är den rätta idealhöjden 56-63
cm för hanhundar och 53-61 cm för tikar. I faraohundens "ursprungsland"
Malta förekommer både mindre och större individer.
Det stora flertalet torde dock hålla sig inom de ovan angivna
idealgränserna. Helhet och balans är det som uppfödare av rasen
arbetar efter, d v s allmän balans måste bibehållas.
Könsprägel:
Mycket viktigt!
